Jag föddes i Åsele, bodde de sju första åren i en by i dess närhet., tillsammans med mamma, pappa och min 4 år äldre bror. Vi hade ett litet torp , pappa jobbade mest i skogen medan mamma skötte hemmet och våra djur. Där fanns kor, grisar, får och höns. Jag blev mest förtrogen med ett litet lamm som jag hade personligt ansvar för.. Hemmet gav mig kärlek och värme och därmed en värdefull trygghet. 1971 då jag var 7 år och skulle börja i skolan blev vi tvungna att flytta från byn Lövberget, som bestod av 3 familjer, ner till Sundsvall. Tvungna, därför att min pappa fått besvär med sin rygg och nu gått i omskolning, han fick arbete som instrumentmakare vid Ortvikens sulfitfabrik. Det var chockartad upplevelse för oss alla med denna stora ändring, Under lång tid for vi upp till Lövberget så fort min pappa kom från sitt arbete på fredag och vi återvände sent på söndagkväll . I Sundsvall bodde vi i en 3-rumslägenhet i ett höghus, för oss blev det som ett fängelse. Jag gick dock frimodigt till skolan, trodde gött om alla, men fick allt uppleva lite av mobbning eftersom jag hade en speciell dialekt .
Sista året vi bodde i Åsele började Gud söka min mamma mycket påtagligt. Hon försökte fly undan Guds röst. Vad skulle folk säga om hon skulle bli ¨¨religiös¨¨? Mamma hade stor släkt, i livet fanns då hennes mor plus 8 syskon. Men en dag då hon gick på gatan utanför Pingstkyrkan hörde hon så starkt en röst säga ¨¨ här ska du gå in¨¨. Så småningom gjorde hon som rösten sagt, och fick uppleva en inre förvandling, följde också Kristus i dopet. Pappa och övriga släkten accepterade hennes ställningstagande då de märkte att hon inte blev någon sämre människa av det.
1982 gick jag ur gymnasiet som byggnadssnickare, fick arbete inom kommunen.. Livet lekte!
Jag hade tillgång till både motorcykel och bil och dessutom hade jag en ¨Flickvän-¨ Då jag mönstrade blev jag uttagen till fjälljägarna i Arvidsjaur, kändes som en bra utmaning. Men innan det var dags att inställa mig där så hade jag måst söka läkare för jag hade drabbats av en väldig trötthet, orken bara försvann. Då inte läkaren fann något fel på mig for jag till Arvidsjaur då jag skulle . Det var helt omöjligt för mig att utföra det som väntades av mig,där trodde de tyvärr att jag simulerade. De ordnade med hemresa för mig, de följde med, och befallde mina föräldrar att följa med till sjukhusets psykavdelning. Sedan började en svår tid för mig. Gång på gång fick jag ny kallelse till psyket, men de fann inget fel på mig som de kunde göra något åt. Långt om länge fick jag möta deras överläkare, en kvinna med klarsyn, hon sa på en gång att jag skulle till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Då blev det fart ! Där kunde de snart konstatera att min lever inte fungerade som den skulle, den samlade på sig koppar som jag fick i mig genom olika livsmedel .
När de började med medicinering och kopparn kom i omlopp i kroppen så blev det bara värre. En fot började släpa, talet försvann inom en månad. Och en natt vaknade jag, upplevde att en hand hade blivit vriden. Under svåra smärtor skedde försämringen i min kropp väldigt snabbt. Jag blev rullstolsbehövande men kunde till en början inte sitta i stolen mer än 15 min. i taget.Hela mitt liv rasade samman sommaren 1984, jag var då 20 år! Inombords fattades också något, jag saknade inre frid och glädje, där var en stor tomhet, jag hade inget att leva för, inte heller av. .
Så en dag hade mina föräldrar bjudit några kristna vänner till vår sommarstuga och jag var med. Då bad jag om förbön, Då blev mammas förböner hörda jag tog emot Jesus i mitt hjärta , hans frid och glädje blev en verklighet för mig, jag gick bokstavligen från mörker till ljus! Så småningom blev jag också klar över förmånen att få följa Jesus i dopet, jag döptes trettondagshelgen 1986.-
Under 1987 stannade min sjukdom upp, så till vida att jag blev smärtfri, men jag är helt beroende av andra människors hjälp.
Herren är med mig varje dag, han säger ¨GE INTE UPP¨. Jag är frisk till min inre människa och mitt namn är skrivet i Livets bok
Jag vet att min kropp ska bli frisk, visst har jag undrat över varför jag skulle få denna sällsynta och svåra sjukdom, men jag tror att Guds gärningar ska bli uppenbarade och Herrens namn förhärligat .Jag tycker att livet är spännande, tror att Herren har något bra i beredskap åt mig.. Jag bor centralt och åker ut i min permobil mest varje dag, Pratar genom min talsyntes med människor och ger dem mitt vittnesbörd. . Jag kallar mig rullstolsevangelist och ser det som min uppgift i Herrens rike. Människor möter mig med respekt och jag vet att Gud verkar genom det jag har att förmedla.
Om du som läser detta inte har öppnat ditt hjärta för Jesus så vill jag rekommendera dig att göra det. Vilka omständigheter du än befinner dig i, så fäst din blick på Jesus.. Han gjorde allt för dig genom sin korsdöd och sin uppståndelse.
Jag vill citera ordet som står i Romarbrevet 1:16 ¨Jag skäms inte för evangeliet , det är en Guds kraft som räddar var och en som tror -. AMEN!¨
#c8c8c8
.